Mark och jordar

• tjälfarlighet
• kapillärsugning
• bärighet
• sättningsbenägenhet

• Kornstorlek
• Vatteninnehåll

Sedimentära jordar kallas de jordar som har en jämnstor homogen kornstorlek. Moränjordar däremot kan innehålla de mest skilda kornstorlekar - från sten och klippblock ner till det allra finaste material. vattenhalten i jorden beror också på kornstorlek och vidhäftning mellan kornen eftersom dessa faktorer avgör jordens vattengenomsläpplighet.

Lera: kornstorlek upp till 0, 002 mm.

Silt: kornstorlek mellan 0,002 och 0,06 mm.

Sand: kornstorlek mellan 0,06 och 2 mm.

Grus: kornstorlek mellan 2 och 60 mm.

Sten: kornstorlek mellan 60 och 600 mm.

Block: kornstorlek över 600 mm.

Finsand: Lera och silt är tjälfarliga och kapillärsugande, har mindre bärighet och är mer sättningsbenägna.

Mellansand: Sand och alla grövre kornstorlekar är inte tjälfarliga.

Grovsand: Grus och grövre block är kapillärbrytande, har stor bärighet och är mindre sättningsbenägna.

Jordens bärighet

Jordens bärighet/hållfast beror också av hur kornen hålls samman - vidhäftning. I sand- och grusjordar ligger kornen i direkt kontakt med varandra, vilket skapar en viss friktion. Det är därför man kan lägga sand i en hög utan att alla korn rinner ut till en plan yta. Därför kallas dessa jordar för friktionsjordar.

I lerjordar omges varje partikel av vatten och ligger därmed skilda från varandra utan någon friktion. Att de ändå hänger ihop vet var och en som grävt i lera. Man kan hålla spaden upp och ner och skaka den utan att leran släpper. Man kan t ex gräva ett dike ned lodräta väggar utan att leran rasar ner. Orsaken är att lerpartiklarna är elektriskt laddade och därmed attraherar varandra. På fackspråk kallas lerjordar därför för kohesionsjordar.

Humusjordar
Det finns en annan grupp också som kallas humusjordar. Dessa är torv, dy och gyttja, som består av organiskt material och är inte lämpade att bygga direkt på.

Med markvatten avses dagvatten respetive grundvatten. Dagvattnet är regn och smältvatten som övergår från ytvatten till sjunkvatten innan det tar sig ner till grundvattennivån. Hur lång tid detta tar är beroende av jordens vattenhållande egenskaper.

Dagvatten
I bebyggda områden tas regn- och smältvatten omhand genom att det leds bort från byggnaderna och ner i s k dagvattenledningar. För att hindra att dagvattnet skadar byggnader avleds det via takavvattningssytemet, t ex stupränor och -rör, ner i mark. man det från huskroppen.

Grundvatten
Grundvattennivån är djup där marken normalt alltid innehåller vatten. Faktorer som påverkar grundvattennivån i ett ormåde är t.ex. högt eller lågt läge i terrängen, vilken genomsläpplighet jorden har på platsen, om det finns berg, grusåsar, sjöar eller vattendrag i närheten. Grundvattennivån förändras också under de olika årstiderna och efter mängden nederbörd. Grundvattennivån kan stiga t ex vid kraftigt, ihållande regn. Om grundvattnet stiger kraftigt kan det starkt påverka jordens bärförmåga

I jordar med stor kapillärsugning är risken stor att markfukt sugs uppåt ur jorden och in i byggnadsdelar. Även betong kan ha viss kapillära krafter.

Om dräneringen runt och under huset är väl genomförd och rent dränmaterial fritt från silt och småpartiklar använts erhålls ett effektivt skydd mot kapillär fukt.

Tjäle

Tjäle uppstår när markvattnet fryser och ersätts av vatten som sugs upp underifrån. Då fryser även detta vatten och ersätts i sin tur av ytterligare vatten underifrån.

Tjällyftning kan uppstå när det småningom bildas en allt tjockare isskorpa i marken, en s.k. islins, som kan pressa upp både jord och byggnader.

På våren när tjälen försvinner tinar vattnet både underifrån och uppifrån i isskorpan. Vattnet ovanifrån har ingenstans att ta vägen eftersom det finns is under. Det leder till ett vattenöverskott vilket försvagar jorden och dess bärighet. Detta feomen kallas tjällossning.

Tjällyftning och tjällossning kan orsaka stora skador framförallt på våra vägar. Eftersom de flesta hus är uppvärmda värms även marken under huset upp är risken för tjäle under huset inte så stor. Dock kan tjäle uppstå i marken intill huset vilket skulle kunna förorska sättningar om bärigheten i jorden försvagas.

Hur tjälfarlig är jorden?
Alla jordar är inte lika "tjälfarliga". Grovkorniga jordar är t ex inte tjälfarliga eftersom vattnet lätt rinner igenom dessa.

Finkorniga jordar är däremot tjälfarliga, eftersom de både kan suga upp vatten samt hålla dagvetten och på sås sätt förhindra att det rinner ner ur marken. Allra svårast ur tjälsynpunkt är silt.

• Man kan bygga på icke tjälfarlig mark (grovkorniga jordar)
• Man kan hålla tjälen borta genom att tillföra värme under grunden.
• Man kan grundlägga på frostfritt djup, d.v.s. så djupt att tjälen inte når ner under grunden.

Vid behov kombineras man de två sistnämnda sätten när man bygger på tjälfarlig mark.

Frostfritt djup
Det frostfria djupet är ett beräknat mått på hur djupt tjälen kan tränga ner i snöfri vintermark. De georgrafiska kurvorna för olika tjäldjup följer i stort samma linjer som de olika odlingszonerna.

Sverige har dock grovt indelats i två frostzoner. Zon 1 är norr om en linje från Gävle till Strömstad. Därunder finns zon 2. Längst i norr är tjäldjupet 2,5 meter, längst i söder 1,1.

Dränering

Dränering innebär att man lägger ett genomsläppligt grus- och stenmaterial eller leca runt husgrunden. Grundmurarna kan behandlas eller förses med någon form av fuktmembran som ytterligare skyddar mot fuktinträngning.

Dräneringsrör ner runt husmuren används för att samla upp och leda bort dagvattnet från huskroppen. Marklutning bort från huset bidrar till att leda bort ytvattnet och är därför en förutsäätning för att effektivt kunna skydda byggnaden mot fukt.

Boktips om schaktning och sanering av förorenad mark (Arbetsmiljöverket):